Varning för väldigt lång och ointressant text

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag är vaken alldeles för sent nu igen fast jag vet att det inte är så vidare smart. Men det är svårt att sova när man har en massa tankar och känslor som snurrar till allting.

En hel del är sånt som jag inte vill ta här men en grej som är okej att ta ofentligtfast än inte är något som ni andra är intresserade av är min ständiga längtan och saknad efter hund.

Om jag fick välja och kunde drömma riktig ordentligt så skulle jag helst vilja ha tillbaka min Melker. Men utan alla problem som vi hade så han skulle vara den lugna och trygga hund som han en gång var :(
Det skulle vara så härligt att se Dexter och Melker växa upp sida vid sida, hitta på egna lekar och bygga upp en alldeles egen speciell rellation <3

Det skulle vara underbart att få tillbaka min själsfrände och träningskompis!

Men den drömmen får bara förbli en dröm tyvärr, det är helt uteslutet att den skulle slå in.

Eftersom att jag aldrig mer kommer att få tillbaka honom (och troligen heller aldrig träffa honom igen) så går tankarna till och från om vad som är det bästa valet för nästa hund.
När kan jag inte svara på, det kan blir till nästa sommar eller om 5 år. Men en sak som man kan tänka på redan nu är vilken ras det ska bli. Min första tanke går självklart till labradoren. För mig så är dett den ultimata hunden, den har liksom allt jag söker. Men sen träffar man en trevlig amstaff och jo den har ju också mycket som jag söker plus att det är Daniels favoritras- Hur mycket roligare blir det inte om man är två som intresserar sig för hunden?
Han kommer inte att vara lika engagerad i hunden om det blir en labbe som om det blir en amstaff. Så enbart av den anledningen så börjar jag luta mot en amstaff. Sedan kommer jag ihåg att det är lite buffliga hundar om än väldigt, väldigt snälla. Jag vill egentligen ha en lite mildare hund, en sån som tittar upp på mig med sina varma bruna ögon och undrar om vi inte ska hitta på något. En hund som är snäll och försiktig med Dexter, som kan följa med Daniel ut och springa och följa med mig och träna allehanda hundsporter och älska varje sekund av det just för att hon får vara med oss.

Ja ni hör ju själva, det är en labbe som hjärtat klappar för. Men bara för att man valt ras så är det inte färigt än. Det finns många tanskar och frågor kvar än.

Tik eller hane? Tik för det har Daniel sagt så det var ju inte så svårt, men sen då? Ska vi ha en "vanlig" eller en jakt labbe?  eller varför inte en dual-purpose? Den vanliga går bort, den ser bara tjock, klumpig och ohälsosam ut io mina ögon. Jaktlabben är den som faller mig i smaken mest rent utseende mässigt. Dom har en himla bra on/off knapp, mycket will to please som det så fint heter vilket helt enkelt innebär att domtycker om att jobba med än och vill göra rätt för sig. Dualen är inte en riktigt homogen variant om jag fattat det rätt. Inte lika bra on/off knapp och är mer egna och mer benägna till att "sura" och köra lite mer av Alfon Åbergs berömda "jag ska bara".

Så egentligen har jag ju bestämt mig redan där... En jakt labbe blir det. Men tänk om jag tar mig vatten över huvudet? Tänk om jag inte klarar av en så aktiv hund? På mina bra dagar så tvivlar jag inte en sekund, då skulle jag kunna ha en border collie utan problem. Det är just dom där andra dagarna som oroar mig. Dom dåliga, dom som man knapt orkar ta sig upp ur sängen för att lämna Dexter på dagis än mindre att ta sig ann tvätt, disk och andra hushållsbestyr.
Samtidigt så kanske det skulle vara bra för mig att ha hund igen för det finns faktiskt ingenting som gör mig så glad och får mig att må så bra som när jag tränar/är med hundar och speciellt min egen hund.

Jag försöker titta på lite mindre aktiva raser men dom känns lite för sega och tråkiga.
Tänk vad allting hade varit så mycket enklare om vi bara hade haft Melker här <3