Det här har nog varit den värsta dagen i mitt liv!
Igår bröt jag ihop totalt för första gången sedan vi bestämde oss att Melker skulle få flytta. Jag har bara tryckt undan alla känslor som ville komma upp för jag orkade inte ta itu med det men nu gick det inte att stoppa.
Det kändes bara helt ofattbart att Melker skulle åka dagen där på och verkligheten kom och slog mig i ansiktet.
Han fick sova i våran säng i natt och Daniel och jag turades om att krama och pussa på honom innan han till slut rullade ihop sig under täcket vid min mage som så många gånger förr fast för sista gången :(
Jag låg vaken i flera timmar och pendlade mellan att känna mig helt tomm till att vara helt förstört.

Jag hade ont i huvudet, ont i magen och mådde så fruktansvårt illa för att jag skulle förlora Melker. Min älskade lilla skrutt <3

Idag har dagen varit väldigt upp och ned. Jag har slagits av hur mycket jag älskar Melker och hur mycket han betyder för mig, jag har skrattat och jag har gråtit. Jag försökte njuta så mycket som möjligt över att ha Melker hos mig men det var svårt eftersom att jag hela tiden tänkte "nu är det 6 timmar kvar, nu är det 4 timmar kvar" osv.

Jag hade planerat att vi skulle ta en lång promenad i skogen tillsammans och jag skulle ta med mig kameran och föreviga honom men det duggade/regnade fram och tillbaka så det slutade med att vi bara gick ut på innergården och tog lite bilder bland löven och i lekparken.
Sedan har jag gått runt och packat i ordning alla hans saker. Korgen, matskålarna, leksaker, ben... allt. Finns ingenting kvar här hemma nästan som är Melkers förutom några saker som jag valde att spara.

Sen har Melker fått duscha också vilket inte var så populärt men fin blev han. Och han sprang runt som en galning och sladdade efter badet innan han stannade hos mig för att bli fönad varm och torr.

Efter det mötte vi Daniel vid ica. Medans vi stod där och väntade på honom så mötte vi Sandra och Daniels mamma som passade Dexter åt oss. Det var väldigt bra att dom kunde ta honom så han slapp se sin mamma och pappa ledsna.

När vi kom hem så var det en jobbig väntan i 10 minuter ungefär innan vi såg bilen.

Daniel gick ut och mötte honom Med Melker och alla hans saker för jag klarade inte av det.

Fy fan vad jobbigt det var att stå där i fönstret och se sin hund följa med någon annan hem...

En positiv sak var i alla fall att han blev himla glad när han fick syn på sin nya husse och hade inga problem alls att följa med honom :(

Det som hände efter det vill jag bara glömma. Jag kunde aldrig i mitt liv tänka mig att det skulle göra så himla ont även fysiskt som det gjorde och fortfarande gör. det känns bokstavligen som att en bit av mig saknas. Någon har slitit bort det från mig och det går inte att laga.

Jag "hör" honom hela tiden. Når jag går från ett rum till ett annat så "hör" jag hans tassande efter mig.

När Daniel kom hem så "hörde" jag honom otåligt gnälla och sedan rivstarta och springa till mig... men det var bara tyst.

Jag älskar dig Melker <3